Vår cocktailkultur är lite som viskleken

Det är just på grund av denna dimma som intresset för dryckens värld hos mig har gått längre än att ”bara” blanda drinkar från en drinklista. Detta är absolut inte något jag på något sätt vill nedvärdera utan enbart lägga som en parallell. När jag själv jobbar som anställd bartender så är har restaurangen/baren givetvis en satt drinklista som gästerna kan beställa ifrån och det är ju inget konstigt med det. Det jag dock kände rätt snabbt när jag hade börjat som bartender var att jag ville kunna prata med gästen om drinken, om ingredienserna, om historiken. Inga långa utlägg och haranger om vodkans historia utan bara en kort anekdot om drinken i sig eller en ”visste du att…” om någon av ingredienserna. Vad som hände var att gästen fick med sig en upplevelse som den absolut inte räknade med. Han/hon var ju bara i baren för att köpa sig en drink och inget mer med det. Det jag gjorde var att ge gästen något som var över förväntan och som uppskattades!

Detta i sin tur väckte ju mer intresse hos mig då jag är oerhört svag kring mystiska saker och ting, inte bara när det kommer kring cocktails. Jag blir tokig på riktigt om jag kommer över en artikel om något flygplan som försvunnit i bermudatriangeln eller en nyfunnen Inka-by i Sydamerika. Mystiken och spänningen är svår att beskriva men jag gillar den starkt!

Det kanske är lite väl att jämföra bermudatriangeln, som är ett av vår tids största mysterier (eller bluffar?) med Ernest Hemingways roll i cocktailhistoriken. Oavsett så tycker jag att det ger en likadan kittling att t.ex läsa skrönan om varför cocktails heter just ”cocktails”. Vet ni det förresten?

Jo, det var under förbudstiden i USA på 1930-talet då det inte var direkt lätt att få tag på ”bra” alkohol. Folk brände eget och sålde på svartklubbar runt om i städerna och smakupplevelsen var väl inte direkt någon vinnare. Dock uppstod det även här en konkurrens bland barerna om vart de finaste drinkarna fanns. Det gjorde det ena anmärkningsvärda försöket efter det andra att försöka dämpa den fräna smaken av alkohol men utan större framgång. Istället fortsatte konkurrensen om gästernas tycke om hur drinkarna såg ut istället för hur de smakade. Det pyntades och garnerades på olika sätt, och mycket med fågelfjädrar. Såpass mycket att när färgglada tuppfjädrar blev vedertaget som garnityr så var drinkens nya namn självklart; ”Cock-tail” (Tupp-fjäder).

 

Kanske sitter ni på en annan historia om hur detta gick till och er källa är kanske 100% säker på sin sak. Dock så är det inte så viktigt för mig. Givetvis förespråkar jag spridning där faktan är sann men det är egentligen inte faktan utan historien i sig jag är charmad av. Jag spetsar alltid öronen lite extra när det vankas en bra historia kring något ämne inom mat och dryck. Jag blir liksom direkt redo för den minuten som kan komma att ändra min uppfattning kring ämnet. Kanske motsäger sig den nya historien min egen men vad gör väl det? Kanske har personen som berättar den nya historien fel, kanske har jag fel. Men som sagt, vad gör väl det? Ingen av oss levde antagligen när historien utspelade sig och våra källor är antagligen lika pålitliga. Missförstå mig inte i ämnet att fakta kring cocktails och dryck är oviktig. En bartender ska bygga ständigt bygga sin kunskap och absolut vara kunnig inom sitt yrke. Kunskapen hos bartendern är oerhört viktig då det är i den tryggheten och tilltron hittas av gästen. Det jag dock pratar om i denna text är de små kryddkornen som finns här omkring oss. Små härliga berättelser och rykten, som behåller den där härliga mystiken.  

 

Jag vill alltså med detta starkt förespråka att vi ska fortsätta sprida legender, historier och fantastiska ”visste du att…”-påståenden. För det är precis det som ger den där underbara karaktären och känslan! Dock ska vi göra det med ödmjukhet och gärna efter en kortare faktakontroll. För cocktailkulturen är lite som viskleken; Efter 100 viskningar så är det inte längre Ernest Hemingway som tog Strawberry Daiquirin till USA och Europa utan jordgubbsodlaren Ernest Daiquiri som bodde i den amerikanska staden Hemingway.

Och så ska det ju inta vara, trots att även det är en bra historia. Eller?

Ernest Hemingway (Källa: nndb.com)